Ansvar för sin publik

Maja filosoferar

Att ta hand om sin publik, sina läsare, sina lyssnare eller sina följare. Att sätta TW, triggervarning, på inlägg, poddar, artiklar, TV-program eller teaterföreställningar är inte lösningen för att kunna säga eller skriva vad som helst om ätstörningar. Det är bara att flytta ansvaret från sig själv till läsaren, tittaren eller lyssnaren. Du behöver fortfarande tänka på vad det är för information du delar med dig av. Tillexempel att beskriva i detalj hur senaste hetsätningen såg ut, lägsta vikt, antal tappade kilon, exakt träningsmängd, kalorimängd, antal timmar mellan måltider, vilka livsmedel som är eller var just dina eller din intervjupersons mest förbjudna eller antal kräkningar, listan kan bli lång. Det är information som inte behöver delges. Det säger väldigt lite om hur en ätstörning fungerar eller bidrar till att skapa förståelse för sjukdomen eller igenkänning. Det som kan hända är att det kickar igång en jämförelseprocess i huvudet på den som tar del av innehållet. Och gör att någon annan kan må väldigt dåligt i sin ätstörning.

Foto: Frisk & Fri

I mitt förra liv, då det var teatern som skulle bli min yrkesbana, pluggade jag till teaterpedagog. Just detta med ansvaret över sin publik var något som våra lärare pratade mycket om. Något som följt med mig i mitt arbete i Frisk & Fri. En kan berätta om tunga och svåra ämnen med hjälp av scenkonst. Men du kan inte göra det hur som helst. Du behöver tänka till och vet varför du berättar vissa saker och vad som kan hända hos publiken. Vissa val behöver övervägas noga och i de allra flesta fall strykas. Du kan också behöva göra val där du fångar upp din publik, tillexempel genom att hänvisa till relevanta stödinsatser i programbladet.

För som sagt, att sätta TW löser inte dilemmat, ansvaret ligger till största del fortfarande hos dig som producent, regissör, journalist eller skribent. Inte hos din publik. Och till dig som läser detta och vill gestalta ätstörningar i scenkonst, rörlig bild, ljud eller text. Vi i Frisk & Fri kan absolut finnas som bollplank. Vi behöver dessa berättelser och vi behöver att de gestaltas ansvarsfullt.