Frisk & Fri utgår från erfarenhetsbaserad kunskap, det vill säga perspektiv som kommer från tidigare drabbade och närstående. Här kan du läsa om olika ätstörningar, utifrån det egna perspektivet kombinerat med kunskap och fakta.
Det finns flera olika ätstörningsdiagnoser (några av dem går vi igenom längre ner på den här sidan) men i grunden är en ätstörning ett allvarligt tillstånd där en person mår dåligt på grund av kost, kropp och ätande. Den som drabbas av en ätstörning kan inte längre leva sitt vanliga liv, sjukdomen tar över och vardagen fylls av ångest och lidande. Det går dock att bli frisk och fri och det finns hjälp och stöd att få!
De flesta som drabbas av en ätstörning känner någon form av ångest, vilket kan leda till att en fokuserar mycket på kropp och ätande. Ofta handlar det om kontroll, att skapa känslan av att kunna styra sitt liv och vad som händer runtomkring en. Det kan också handla om att fly från ångest och krav genom att ge efter och släppa kontroll. Gemensamt för alla ätstörningar är att när sjukdomen får bestämma blir lidandet successivt värre.
En ätstörning börjar i huvudet men kan få allvarliga fysiska konsekvenser. Några av dessa är mag- och tarmbesvär, tandskador, njurskador, störd hjärtrytm, hudproblem, håravfall, trötthet, menstruationsbortfall (hos kvinnor), impotens (hos män), fertilitetsproblem, störd ämnesomsättning, lågt blodtryck, skelettskador, undervikt, övervikt och diabetes. Ätstörningar är allvarliga och potentiellt dödliga tillstånd som måste tas på allvar. Ju snabbare du kan få stöd och hjälp, desto mindre kan de skadliga effekterna bli.
En ätstörning handlar om mer än att vilja förändra sin kropp, det är flera olika komponenter som samspelar. Ofta, när vi lyssnar på berättelser från tidigare drabbade, finns element av dålig självbild och självkänsla i kombination med höga prestationskrav och kontrollbehov. Att sådana upplevelser och känslor utvecklas till en ätstörning beror i regel på att något ”triggar” personen att fokusera på kropp och ätande. Det ”triggande” elementet kan exempelvis vara budskapen om kropp och hälsa som är tongivande i samhället runt oss, men det kan också vara något som någon säger, eller en period av förändrade ätmönster. ”Triggern” gör att all ångest och alla osäkerhetskänslor kan fokuseras på kroppen och ätandet, vilket ger en falsk känsla av kontroll. I hetsätning finns också en komponent av tillfällig flykt som för en stund dövar oro och ångest, men som sedan leder till ännu svårare ångest.
Många berättar att vägen till återhämtning går genom olika faser, med olika nivåer av sjukdomsinsikt. I början av en ätstörning, och ibland under lång tid därefter, är den drabbades självvärde starkt kopplat till de regler och den logik som ätstörningen dikterar. Alla som utmanar den ordningen är potentiella hot som står i vägen och vill förstöra. Det innebär att den drabbade gärna drar sig undan, isolerar sig eller ljuger och hittar på för att slippa konfronteras. Ett sådant beteende får allvarliga konsekvenser för det sociala livet och påverkar människorna som finns runtomkring. I familjer uppstår återkommande konflikter och det blir svårt att upprätthålla kontakter med vänner, kollegor, skolkamrater och bekanta.
Det finns många skadliga myter och missförstånd om ätstörningar, som exempelvis att det bara är tjejer i tonåren som drabbas, eller att det är en ”fas” som en växer ifrån. Sanningen är att en ätstörning kan drabba alla, oberoende av ålder, kön och bakgrund. Med det sagt finns det perioder i livet när en löper större risk att drabbas. Generellt kan en säga att perioder av stor förändring kan skapa större risk, vilket gör exempelvis högstadie- och gymnasieåldern extra känslig. Att bryta mot normer och dömas eller tolkas av andra verkar också vara en riskfaktor, vilket gör att HBTQI-personer är en särskild riskgrupp. Kvinnor har traditionellt utsatts för fler samhälleliga krav på normativt utseende och skönhetsideal, vilket ökar exponeringen för ”triggers” – och därmed risken att drabbas. Även personer med NPF-diagnoser löper större risk att drabbas (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Det är alltid en god idé att diskutera normer, ideal och riskfaktorer lite extra för att tillsammans bli uppmärksamma på varningssignaler. Framförallt om det finns en historia av ätstörningar i familjen då det förekommer viss ärftlighet. När det finns en något högre risk att drabbas blir förebyggande insatser extra viktiga.
Det kan vara svårt att själv förstå att du befinner sig i riskzonen för att utveckla en ätstörning. I början kan den som drabbas tro att ätstörningen är någonting annat, ett sätt att kontrollera sitt liv eller fly från problem. Här på hemsidan finns ett test du kan göra, som synliggör ätstörda beteenden. Att se varningstecken hos någon annan är lättare. Ofta har personen ett förändrat ätmönster och prioriterar annorlunda överlag. Saker som tidigare varit viktiga är inte viktiga längre, mer fokus kan läggas på exempelvis träning eller fysisk aktivitet. Personen drar sig undan vid mattillfällen, väljer att äta själv eller på annan plats. Ibland slutar personen med fritidsaktiviteter och sociala engagemang. Allt det här kan vara tecken på att personen håller på att drabbas av en ätstörning.
Om du är orolig för att någon i din närhet håller på att drabbas av en ätstörning, visa att du är intresserad av deras mående. Fråga personen om måendet och inte eventuella fysiska förändringar eller saker som är direkt kopplade till mat och ätande. Kommentera överhuvudtaget inte mat, kropp och ätande i ett inledande skede. Säg i stället: ”Jag har märkt att du verkar lite nedstämd och att du inte är med på aktiviteterna lika mycket som tidigare. Hur mår du och kan jag hjälpa dig på något sätt?” Mer om att leva med eller nära någon med en ätstörning kan du läsa här.
De flesta som är drabbade av en ätstörning är normalviktiga eller överviktiga. Anorexi, som kan leda till undervikt, är inte den vanligaste ätstörningen – men den som ofta syns i media och i fiktion. Det finns många myter och missförstånd kring ätstörningar, som gör det svårt för människor att få rätt stöd och hjälp. Många kanske också tänker att de inte ”kan” ha en ätstörning, eftersom de inte passar in i den bild av ätstörningar som finns i samhället.
Det viktigaste är inte vilken diagnos du har eller inte har – det viktigaste är hur du mår. Om du har tankar och känslor kring kropp, mat och ätande som påverkar ditt liv negativt ska du aldrig tveka att söka stöd och hjälp. Med det sagt, här är de vanligaste ätstörningsdiagnoserna så som de kategoriseras i vården:
Andra specificerade ätstörningar (tidigare kallat ”ätstörning utan närmare specifikation”) innebär att den drabbade inte når upp till diagnoskriterierna för de andra diagnoserna (se nedan), eller skiftar mellan dem. Dock är lidandet minst lika stort som vid övriga diagnoser.
Den drabbade har återkommande episoder av hetsätning, det vill säga att hen äter stora mängder mat på ett okontrollerat sätt. Detta leder till stora skam- och skuldkänslor – men inte till ett kompensatoriskt beteende.
Den drabbade har återkommande episoder av hetsätning, det vill säga där hen äter stora mängder mat på ett okontrollerat sätt. Detta kompenseras sedan genom med kräkningar, överdriven användning av laxermedel, svält och överdriven eller tvångsmässig motion.
Den minst vanliga ätstörningen i listan, där den drabbade under längre tid har ett otillräckligt energiintag, vilket resulterar i undervikt. Andra vanliga inslag är överdriven eller tvångsmässig motion, en förvrängd fysisk självbild och en stor skräck eller rädsla för att gå upp i vikt.
ARFID innebär ett långvarigt begränsat ätande som kan medföra näringsbrist och/eller viktnedgång. Hos barn kan diagnosen också innebära avstannad viktökning/tillväxt. Personer med problematiken kan uppleva ett starkt ointresse för mat, rädsla för negativa konsekvenser i samband med matintag (t.ex. kvävningar, kräkningar, diarré) eller en överkänslighet för vissa lukter, smaker och konsistenser.