Friida filosoferar
På bilden är jag i min systers hall, på väg till kyrkan för att säga ja till min man! Vi gifte oss 2020, mitt under coronapandemin. Med tanke på alla restriktioner var det många planer som behövde ändras om, men inte till det sämre. Ibland tror jag pandemin hjälpte oss att skala av, släppa ideal om hur det ”bör” vara och gå mer på vad som tilltalade oss.
Foto: Frisk & Fri
I förberedelserna inför bröllopet kände jag mig många gånger obekväm i hetsen kring utseendet. Hitta den finaste klänningen, frisyr, make-up etc. Det var också den vanligaste frågan jag fick inför bröllopet; hur klänningen såg ut och hur jag skulle vara stylad. Och visst tycker jag det är roligt att klä upp mig. Jag har längtat efter att få göra mig iordning som en brud. Men det är skillnad på att göra mig fin för att jag vill eller för att passa in i andras förväntningar.
Glädjen över bröllopet kvävdes till viss del av ideal och föreställningar om hur det bör vara. Jag provade klänningar i en brudbutik vid ett tillfälle. När jag lämnade butiken så lovade jag mig själv – aldrig mer! Utseendehetsen slog till som en storm. Inte blev det bättre av att läsa artiklar, bloggar och inlägg på temat bröllop. Det blev ännu en gång påtagligt hur ätstört och utseendefixerat vårt samhälle är. En dag som ska handla om kärleken har istället börjat handla mer om utseende och status. Jag fick möjligheten att gifta mig i min mammas brudklänning, som även min mormor vigdes i. Jag kände mig så otroligt fin och stolt i den. Inte för att det var den trendigaste looken – utan för att den var personlig och jag kunde vara mig själv.
Jag tror vi alla mår bra av att utmana oss i att ifrågasätta vilka ideal vi följer och varför. Får idealen dig att må bra? Om inte – vem tvingar dig följa dem?