Maja filosoferar
Jag har skrivit tre texter, på tre olika teman. Läst vad jag skrivit, skrivit om och suddat ut. Lämnat texten över natten, tagit upp den igen. Skrivit om och börjat om. Ingen av dem har blivit helt klara. Det blir inte tillräckligt bra. Prestationsångesten sitter på min axel och jag tror att många av er som läser detta känner igen er. Jag vill ju skriva något klokt, något som kan vara hjälpsamt för dig som läser det här. Men det tar liksom stopp. Prestationsångest och prestationer har alltid följt mig. Vi har gått sida vid sida och ibland har den ätit upp mig. Under högstadiet och gymnasiet var den ständigt närvarande och under åren med ätstörning blev också ätstörningen ett sätt att hålla prestationsångesten på avstånd. När jag gick mitt första år på universitetet och hade fått VG på två kurser i rad slog prestationsångesten till och jag fick U på nästa hemtenta. När jag skrev min kandidatuppsats grät jag en skvätt varje gång jag fick tillbaka kommentarer från min handledare. I mitt arbetsliv har den ibland dykt upp och jag har blivit helt låst. Som nu.
Foto Johan Söderling
I perioder har jag fått jobba rätt ordentligt med att hitta förhållningssätt till prestationsångesten så att den inte ska äta upp mig. Ett av sätten har varit att ”bara göra,” att tänka att det jag presterar är tillräckligt. Det var det jag gjorde med hemtentan, jag skickade in den fast att det inte höll måttet. Ett annat sätt har varit att låta saker vila och ta upp det igen, att inte pressa mig när jag märker att jag fastnat.
Jag har snuddat i den här texten också, strukit och börjat om. Gått och hämtat ett glas vatten för att inte sitta och stirra på skärmen och hoppas att orden ska komma. För ibland blir det bara tomt, inga ord kommer och ibland refuserar jag mig själv mitt i meningarna. Till dig som också har den där prestationsångesten sittandes på din axel, fortsätt gör och när den blir för stark, försök tänka att det du gör att tillräckligt. Våga lita på din egen förmåga, skicka i väg saker även fast du inte är nöjd. Då har prestationsångesten inte vunnit.