Gustav filosoferar
Att våga hoppas på att det kommer att det kan bli bättre kan kännas omöjligt vid blotta tanken under sjukdomen och även tillfrisknandet. Så var det för mig då jag var sjuk, hoppet kändes så långt borta. Det var gömt bland trolltankar och i en övertygelse att jag var frisk, körde jag på utan att veta att jag kunde hoppas.
Foto: Frisk & Fri
Jag har alltid haft svårt att sitta still, som barn satt jag med ena skinkan utanför stolen, redo att springa på rast då lunchen var slut. Jag tänkte alltid framåt, vad jag skulle göra på rasten? Vem jag skulle leka med när jag kom hem? Så fortsatte det i många år, att hela tiden se framåt, utan att stanna i nuet och känna efter. Det var först när jag stannade upp och reflekterade över mina vanor, vad som gör mig irriterad, ledsen, arg eller glad som jag kunde arbeta med mig själv.
Det var när jag till slut sökte hjälp och fick de verktygen jag behövde, träffade andra med liknande erfarenheter som jag vågade hoppas på att bli frisk. Jag kommer ihåg när hoppet infann sig, det var under intensivveckan på ätstörningsenheten och volontärer från Frisk & Fri berättade om verksamheten samt delade med sig av sina erfarenheter. Hoppet infann sig på en gång och sedan dess fanns en drivkraft att bli frisk. Jag ville bli en bättre pappa till mina barn, snällare mot mig själv och kunna stötta andra som tvivlar på att hoppet verkligen finns där. Även om det ibland kan dölja sig bakom trolltankar, ideal och förnekelse. Och i dag är jag också en del av Frisk & Fri.