Julia filosoferar
Ätstörningen drabbade mig under en tid med mycket ovisshet. En tid när jag kände mig oduglig och otillräcklig. Mat och träning blev ett sätt för mig att försöka ta tillbaka kontrollen. Ätstörningen blev en falsk trygghet, en falsk grund där inget gick att bygga. En fråga som ekade i mitt huvud, perioden innan jag bestämde mig för att bli frisk på riktigt var; Vem gör jag detta för? För inte gjorde jag det för mig själv, egentligen.
Foto: Frisk & Fri
I dag har jag en stadig grund att stå och bygga på. En grund för kärlek, vänskap och utveckling. En grund som inte faller samman trots att saker inte går som jag planerat. När jag blivit frisk började jag göra val för min egen skull. Jag flyttade, jag började studera, jag fick nya vänner och nya sammanhang. Jag vågade ta chanser och kasta mig ut, och viktigast av allt, jag vågade låta mig själv vara lycklig. Jag som tidigare tänkt att lycka var något ouppnåeligt och överskattat som just jag aldrig skulle få uppleva.
Drömmen om kontroll var en lögn. Livet består till stor del av okontrollerbara ting. Och så här i efterhand ser jag inga som helst fel med det. I dag känner jag mig tillräcklig, jag känner att jag duger, och inget av de delarna har längre med kontroll att göra.