Felicia filosoferar
När man är mitt i en ätstörning är det lätt att bli blind för vad den faktiskt gör med en. Ätstörningar tar många gånger ifrån en livets möjligheter. När man är mitt i sjukdomen är det lätt att känna trygghet och en vilja att stanna kvar för att sjukdomen får en att må ”bra”. Men i längden förstör sjukdomen otroligt mycket mer. Jag och många med mig har fått många år förstörda. År som aldrig kommer tillbaka. Den insikten var något som drev mig att vilja bli frisk. Som gammal kommer jag inte vilja sitta och se tillbaka på ett liv där allt mitt fokus var på dieter, kalorisnåla recept, begränsningar, tvångsträning, bråk, skippa sociala tillställningar, timmar framför spegeln, viktberoende m.m. Jag vill kunna se tillbaka på ett liv där jag kunde gå ut skolan, hänga med vänner och familjen, hitta nya aktiviteter som jag mår bra av, resa, få ett jobb, och det viktigaste; att vara fri.

Foto: Frisk & Fri
För detta var inte självklart för mig, utan allt sådant var sekundärt. Det primära fokuset var alltid att tillfredsställa ätstörningen. Det är sorgligt att inse att ätstörningen tog ifrån mig livet, och det är såhär för många. Men man kan välja själv att vända det. Att inte låta ätstörningen ta hela livet ifrån en. Ju tidigare den här insikten kan rota sig hos andra desto bättre är det. Livet är här och nu, och det går att göra förändring vilken sekund som helst.
Trots försvunna år så känns det som jag är en erfarenhet rikare, och har fått perspektiv på livet. Jag är glad och tacksam att ätstörningen inte tog hela livet ifrån mig, och förhoppningsvis kan jag med den insikten inspirera andra till att välja ett friskt liv. Det är värt det, utan tvekan!