Ätstörningar handlar ganska lite om mat, det handlar väldigt mycket om livet

Maja filosoferar

Jag står och spolar bort lös från vinbären på kolonilotten. Detta eviga spolande. I år upptäckts lössen i tid och kanske behöver jag inte spola lika mycket i år som förra året. Klockan börjar närma sig halv nio på kvällen och vi är inte många kvar på området nu. Jag andas in sommarluften och tänker det här är en del av livet.

 

Foto: Frisk & Fri

 

När jag var mitt i ätstörningen hade jag svårt att ta in livet. Jag hade svårt att ta in vardagen och det fina i den. Det var en konstant tanke som pågick i mitt huvud –  från när jag vaknade på morgonen tills jag släckte lampan på kvällen. Den handlade om ätandet, träningen och vikten. Just då hade jag inte förmågan att ta in annat för dessa tankar tog så mycket plats. Tanken och beteendena gjorde att allt annat fick stå tillbaka. Mitt liv fick stå tillbaka. Jag tror att du som läser detta kanske också känner igen dig. Och det var nog också just det, att sjukdomen tog all plats, som gjorde att jag till sist blev så himla less. Jag ville leva och inte bara överleva.

Jag brukar säga att ätstörningar handlar ganska lite om mat, det handlar väldigt mycket om livet. Men det är i maten som det tar sig i utryck. Både en själv och vården lägger stort fokus i just ätandet. Något som absolut behövs för att blir frisk. Men vi skulle behöva lägga ett mycket större fokus på livet. Att våga leva, våga känna känslor, våga vara i det svåra, våga vara i det fina istället för att dämpa, kontrollera och stänga in. Jag vet, i ord låter det lätt, i verkligheten är det svårare. Har en levt flera år med att hantera livet med att kontrollera och dämpa känslor med mat kan det vara svårt att tillåta sig själv att känna. Men jag tror också att just det är en viktig del i att också bli frisk.

Om jag kommer få stå och spola löss hela sommaren från mina vinbär får jag se. Men blir det så, så är det en del av livet. En ganska fin del av livet.