Min mamma har nu haft sjukdomen i 11 år. Trots att hon varit nära att mista livet 2 gånger i sjukdomen så går det tyvärr inte upp för henne hur sjukdomen påverkar henne. Jag har tjatat, bönat och bett, varit på läkarsamtal, samtal med Capio ätstörningscenter och hälsat på många timmar på sjukhus. Men hur mycket man än kämpar så går det inte upp för min mamma. Nu efter 11 år har jag kommit till den punkten då jag insett att hur mycket jag än kämpar så kommer inte min mamma bli frisk om inte hon heller väljer att kämpa mot sjukdomen. Många tårar har fallit från min ögon, men nu när jag verkligen kommit till den punkten, då jag inser att jag inte kan påverka så känns det lättare. Lättare att faktiskt släppa taget om sjukdomen som påverkar en så mycket. Jag kan inte jobba mot något och må dåligt för något som jag själv inte kan påverka. Även om man vill sin anhörige väl i denna sjukdom så har man ett eget liv som man själv också måste ta hand om. Mitt råd är att släppa taget och inte låta denna hemska sjukdom ta över de anhörigas liv också.
