Att se en närstående drabbas av denna helvetiska sjukdom är oerhört jobbigt. Att man dessutom är maktlös och viljan att bli frisk måste komma inifrån den som är sjuk, gör det inte lättare.
Jag hade inte orkat utan stöd från vården, samtal med andra i samma situation och kunskap och åter kunskap. Man måste förstå mekanismer för att också förstå vad man själv kan påverka och inte. Att veta att man inte är ensam är viktigt. Egen tid är oerhört värdefullt. Tänk bara att få äta en frisk middag med personer som inte bryr sig om hur stor en portion är, vad den innehåller m.m! Det är en befrielse när man lever nära en person med en ätstörning.
Jag har ringt många gånger till vårdaren vi får hjälp av. Många gånger har vi behövt stöd i argumentation, var och när vi ska sluta argumentera och ibland ställa frågor som hur stor är egentligen en portion?
Jag är vården evigt tacksam för hjälp och stöd. Vår dotter är fysiskt frisk nu, men långt ifrån fri från anorexin. Jag ska försöka ha mer tålamod. Men det är lättare nu för det går åt rätt håll.