Mamma till en kille på 14 år med anorexia.
När vår son sakta började må bättre så kom min trötthet eftersom. Vi sökte direkt hjälp via barn och ungdomsmottagningen och dom har varit helt fantastiska! Det vi lärde oss som vi tycker är viktigt är bl.a. att vi människor hanterar kriser olika (för oss gällde det närmast min man och jag). Kändes skönt att någon förklarade tex varför min man inte visade sin oro på samma sätt som jag. Han levde precis som vanligt medans mitt liv plötsligt stannade helt och det kunde jag bli så ledsen över. Nu förstår jag att det var det bästa för vår familj just då<3 Vi var väldigt öppna med vår sons sjukdom från första stund och det har både vi och han känt som en bra hjälp för tillfrisknandet.
