När den objudne gästen (ätstörningen) plötsligt tog över vardagen i vår familj rasade allt. Golvet försvann under mig och familjen – hur kunde det gå så fel, varför just vår dotter och vad gör vi nu? Så mycket oro, så många frågor och så utlämnad och ensam som både jag och min man kände oss. Dottern fick snabbt komma till behandling på ätstörningsenhet. Vi föräldrar fick också erbjudande om en föräldragrupp, där vi tillsammans med andra föräldrar i samma situation och erfarna behandlare under en termin gick igenom olika teman och ventilerade frågor med varandra. Det gav kunskap och trygghet inför åtgärder, men framförallt var det så oerhört skönt att träffa andra föräldrar i samma situation, mitt i behandling. Att få bekräftelse på sina egna erfarenheter, sin egen rädsla, att man inte är ensam – det gav så mycket. I gruppen fick vi erfara att det finns de som har det värre än det egna barnet. Men också hopp, gläjde och tröst när det det gick bra för ett annat barn. Vi kunde gråta och skratta tillsammans, ta med oss knepiga situationer till diskussion och lära oss av varandra. Jag är oerhört tacksam för föräldragruppen. Vi behövde den där och då, mitt i krisen. Den gav styrka, ork och uppmuntran att kämpa på och hitta nya krafter när marken har rämnat.
