Får jag prioritera mig själv som närstående?

Vår snart 20-åriga dotter är frisk sen i höstas från sin svåra anorexia. Det känns fantastiskt och nästan overkligt efter flera år av extrem oro. Vi levde som många andra närstående i en vardag av skräck, ångest, skuldkänslor, kamp, sökande efter hjälp, hjärnkramp efter att försöka förstå och hitta hjälp samt att brunnen av egen energi sakta sinade.

Till slut fann jag mig själv ständigt gråtandes, tom på energi, deprimerad och med en enorm känsla av uppgivenhet och ensamhet. Jag orkade snart inte hjälpa min dotter mer…jag kände mig som en dålig mamma.

Till slut var det flera som sa till mig att jag måste ta hand om mig själv för att orka ta hand om mitt barn. Visst, det har man ju själv sagt till andra flera gånger, men nu kändes det fel att prioritera mig själv. Efter en tids eftertanke började jag fundera på vad det var för hjälp jag behövde och började sakta agera. Nedan är en lista på saker jag gjorde för mig, inte allt på en gång såklart men lite olika små och större saker under flera år.

På grund av dessa saker kunde jag fortsätta hjälpa min dotter och istället för att känna mig självisk känner jag mig stolt. Som jag lärt min dotter – ”Att klara sig själv betyder att man vet när man behöver hjälp, då klarar man sig under lång tid framöver”.

Det jag vill skicka vidare med min berättelse är att inte känna skuld över att man prioriterar sig själv litegrann. Vi närstående behöver det för att orka. Hoppas min lista kan ge tips och idéer till er som kämpar på.

Lista över vad jag gjorde för mig:

  • Började med morgonyoga.
  • Sjukskrev mig från jobbet under den jobbigaste tiden.
  • Började på antidepressiva under en period.
  • Tittade på roliga filmer.
  • Promenerade i skogen korta sträckor.
  • Pratade med en anhörigsamordnare på kommunen.
  • Pratade med en kurator på vårdcentralen.
  • Pratade med en diakon inom kyrkan.
  • Berättade om vår situation för någon nära vän.
  • Vågade akut ringa vännen som kom hem och stöttade direkt.
  • Vågade gråta mot någons axel.
  • Via samtal upptäckte jag att jag har en högkänslig personlighet och läste sakta på vad det var och hur det påverkar mig.
  • Höll min man i handen oftare.
  • Började simma och basta.
  • Bad min man ta all matlagning på vardagar.
  • Köpte en lyxig handkräm som luktade mysigt.
  • Värmde värmekudde och bäddade ner mig bland kuddar och filtar.
  • Bad min man om massage.
  • Köpte en gungstol.

 

 

Tillbaka till Anslagstavlan.