Vill börja med att säga att ni är fantastiska! Jag vill dela med mig av min historia för att ge hopp och berätta hur det var för oss.
Vår historia ser ut så här: Min dotter blev drabbad då hon gick i nian. Hon blev på några månaders tid bara tunnare och tunnare. Det var en idrottsuppgift som triggade igång det hela. Jag som mamma kämpade på alla möjliga sätt för att vända det hela. Läste allt jag kom över inom området, samtalade och gjorde olika uppgifter tillsammans med min dotter för att motivera att bli frisk, bygga god självkänsla och arbetade mot olika mål för att bli frisk. Vi gick på BUP – men det kom inte för vår del ut något positivt. Mitt i allt kändes det sam jag levde i en mycket konstig bubbla. Tror säkert att fler har upplevt det så. Skulle jag ha försökt förklara den för någon främmande person så skulle man inte tro att det var sant. Hela dagarna höll jag koll och kämpade på olika sätt. Var ett stöd, en förälder, en coach och en vän, hade samtidigt en sorts bevakningsroll och ordna med mat och lagade de maträtter som accepteras och om nätterna gick jag upp för att kolla så allt var okej. Min dotter gick ut nian och började därefter gymnasiet. På vintern första året i gymnasiet försökte vi få en annan vårdkontakt. Till våren fick vi träffa en ny läkare som då tyckte att min dotter skulle sjukskrivas tre veckor från skolan. Detta resulterade i att inte alla kurser i skolan hann bli klara till sommarlovet. Under sommaren fortsatte vi att kämpa på och tror att det mest var jag (utav mig och min dotter) som hoppades på det friska och att vara startklar för höstens skolstart. Vi hade kontakt med skolan kring hur vi skulle göra med skolan, stöd och ev anpassning då vissa kurser inte hann bli klara på våren. En vecka innan skolstart började allt vända, min dotter bestämde sig för att gå samma årskurs en gång till, för att få resultat i de kurser som hon inte hann med på våren samtidigt som hon då fick lugnare skoldagar eftersom hon redan var klar med de flesta kurser. Det var naturligtvis osäkert att lämna en klass o de gamla klasskamraterna. Men hon hade tur och fick en ny bra klass och flera nya kompisar. Och dag för dag så blev hon friskare och starkare i kroppen. Allt har bara gått bra och framåt från dess. Det bara löste sig, likt av sig själv på ett par månader. Naturligtvis är det inte riktigt så. Men det tycks så, lika fort som det kom så försvann det. Nu har det gått ett och ett halft år. Allt det jobbiga är långt bakom oss och nästan glömt. Men jag brukar ta upp det då och då på olika sätt för att vi inte ska glömma bort hur det var. Så vi kan jämföra med hur bra vi mår och har det nu. Vi tar en stund ibland för reflektion och är tacksamma för allt fint.
Jag är väldigt glad och tacksam för allt stöd som finns genom Frisk & Fri och allt det betydelsefulla arbete som görs i föreningens regi.