Först vill jag bara nämna att varje fall är unikt beroende på så många olika parametrar, och jag utgår från mig själv och mina upplevelser. Jag är så glad att David Lagercrantz talar öppet om hur ätstörningar påverkar hela familjen och jag som mamma känner igen mig i allt han säger.
Jag kan ändå känna att jag gjorde så mycket bra under den tiden min dotter var drabbad. Hon insjuknade redan på mellanstadiet och det sjuka höll i sig i fem år och jag ångrar inte en sekund som jag stod vid hennes sida. Jag tänker fokusera på rollen som mamma och inte sjukdomen i sig.
Om någon frågar mig vad jag hade kunnat göra för att förhindra sjukdomen så har jag inget svar, en del drabbas, andra inte. När min dotter första gången ringde mig från skolan och hade ångest för att hon hade ätit ”för mycket” i skolans matsal så visste jag inte ens vad ångest var. Jag hade bara använt ordet i samband med söndagsångest innan veckan börjar eller ångest inför ett prov man inte har pluggat till, men det är ju inte riktig ångest förstod jag då. Vi fick i alla fall snabbt kontakt med skolsköterskan som skickade en remiss till en ätstörningsmottagning och ganska snabbt inpå var vi inskrivna.
Vi som föräldrar tyckte att hon måste prata med någon, typ psykolog, för att förstå att äta måste man. Men på ätstörningsmottagningen förklarade de att prata hjälper inte och såhär i efterhand förstår jag också, det är verkligen som att någon/något tar över hjärnan och säger att du dör om du äter. Det är såna krafter som står emot.
Vi gick regelbundet på ätstörningsmottagningen, tror att det var varje vecka under de första åren. Jag såg till att hon fick i sig frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål efter ett matschema vi hade fått med oss hem. Jag följde med till skolan och var med på lunchen, men det blev ju bara helt fel. Jag klarade inte av det, jag skakade av rädsla inför varje lunch och var livrädd att hon skulle få ångest. Det blev så att jag hämtade upp henne på skolan och vi åkte hem och åt lunch hemma och sen körde jag tillbaka henne. Samma sak med mellanmålen. Kommer ihåg att en gång hade jag med mig en banan i bilen till mellanmål, vi körde runt runt i en timma och jag försökte få henne att äta upp den, men det gick verkligen inte, ångesten tog över totalt.
Jag kommer också ihåg hur jag jagade henne i huset när det var dags att äta. Hon klamrade sig fast i möbler och dörrar så att knogarna vitnade. Men jag gav mig inte, hon skulle ha i sig maten. Ångesten kom och jag fick sitta/stå/gå och bara hålla hårt i henne/krama henne tills det lagt sig lite och sen försöka igen. Det kunde ta upp till två timmar att äta när det var som jobbigast, och sen var det snart dags att äta igen.
Hon hade en bestämd runda som vi gick varje dag i flera år tillsammans, i ur och skur, ibland var jag så j-a arg, men jag följde med för att kontrollera att hon inte gick ännu längre. Jag undrade många gånger vad grannarna skulle tro. Det är otroligt att hon klarade av att gå i skolan under alla år, men det gjorde hon. Klasskompisarna förstod nog egentligen ingenting, men de var inte heller alltid snälla mot henne i grundskolan. Jag tror att om man har ett kompisgäng runt omkring sig med både kompisar och kompisars föräldrar så blir det lite lättare, men det var som det var. Det var några föräldrar som försökte ett tag och det uppskattade jag verkligen.
Min räddning har nog varit att jag har varit så öppen med det. Som ensamstående mamma kan jag nog säga att jag drog det tyngsta lasset. Fördelen var att jag hade ingen att bråka med hur vi skulle hantera situationen, för det är inte självklart att två föräldrar tycker likadant. Jag gick på magkänsla och försökte läsa på så gott jag kunde. Och självklart så blev jag medberoende och hon visste hur hon kunde manipulera mig, det vet alla barn.
Hon insjuknade på vårterminen och när höstterminen började skickade jag ut ett mail till alla föräldrar och lärare och berättade hur situationen var ifall deras barn kom hem och berättade hur min dotter hade betett sig i skolan. Det var inte många föräldrar som svarade eller ställde några frågor, och jag tackar verkligen de som gjorde det. Jag hade mer kontakt med dotterns mentor och övriga lärare i skolan, de blev liksom min livlina lite också. Stort tack till alla er som stöttade mig. Jag har aldrig velat sno till mig tid av lärarna till mina barn för jag vet att de har fullt upp och lite till, men nu kände jag att jag var tvungen.
Jag blev nästan kompis med matsalspersonalen. De stöttade mig jättebra och gjorde i ordning specialportioner som skulle vara exakt på ett visst sätt för att hon skulle kunna äta. Det gick lite fram och tillbaka det där med att äta i skolan, tror att det slutade med att hon oftast åt hemma. Och de dagar hon inte åt upp maten som ställts i ordning till henne i skolan fick jag dåligt samvete för att det både kostade pengar och skolan jobbade på att få ner matsvinnet.
Min mamma hjälpte till så länge hon orkade, och hon har alltid funnits där för mig och lyssnat och det gör hon fortfarande. Jag har två väninnor som varit mina bollplank och kommit med kloka råd och erfarenheter under alla år. De har hjälpt mig att ta många kloka beslut som jag inte hade kommit fram till själv. Ett av de bästa råden har varit att försöka hålla min dotter i en så frisk miljö som vanligt, trots att hon är sjuk. Och ett annat bra råd är att svepa in henne i bomull för det behöver hon.
Jag har tagit hjälp i föreningen ”Frisk & Fri” och träffat andra föräldrar, jag har varit i kontakt med kommunens anhörighetsstöd, jag har utnyttjat försäkringen på jobbet och gick själv hos psykolog under perioder från och till, företaget jag jobbar på har ställt upp och det har aldrig varit några problem med att jobba deltid, eller kunna gå ifrån vid viktiga möten.
För att sysselsätta oss på helger och ledigheter letade jag efter aktiviteter som kunde fängsla en lite. Jag letade upp det mesta. Kommunens kulturskola med konst var bra, keramikkurs var bra, musikskola funkade sämre och kalligrafikurs med tanter funkade sådär. Gräva i trädgården funkade riktigt bra under en period. Vi var ju tvungna att sysselsätta oss med nåt. Men varje gång vi skulle åka nånstans var jag tvungen att ha med mig mat i rätt storlek och mängd. Jag vet inte hur många köttbullar jag rullade under denna period, för det skulle vara mina köttbullar och potatismos och mjölk till. Vet inte hur många gånger hon åt kalla köttbullar med potatismos ur en matlåda på olika konstiga ställen för att vi över huvud taget skulle kunna åka hemifrån. Och så livrädd jag var att om hon skulle se att jag la i lite mer potatismos eller hur mycket smör jag la i, att hon inte längre skulle lita på mig. Helt galet var det!
När jag tittar tillbaka undrar jag hur jag orkade men jag ångrar inte en sekund hur jag alltid fanns där.
Jag kunde inte förstå att personer som tidigare i sina liv haft ätstörningar idag kunde jobba som kock t ex. Min dotter kunde inte baka eller ens vara i samma rum om jag bakade för hon trodde att hon skulle bli tjock om hon andades in mjöl. Hemkunskapen var en utmaning, men hon klarade det. Jag har världens starkaste och klokaste dotter som det kommer gå bra för i livet. Jag är så j-a imponerad, en sån kämparglöd hon har. I vår tar hon studenten och f-n vad vi ska fira.
Så till alla er närstående som kämpar därute, kämpa på för det kommer att bli bra.
Och mitt tips är att vara ödmjuk mot era barn, för barnet kan inte hjälpa att hen blivit drabbad. Det hjälper inte att skrika och vara otrevlig trots att tålamodet tar slut, för det gör det många gånger. Behöver du utlopp för din frustration, gå bort och banka på något, skrik av dig, men inte mot ditt barn. Krama mycket och håll fast på ett så bra sätt som möjligt om det behövs, släpp annars. När orden inte går in är handling bättre än ord. Ni kommer att hitta er väg att gå.