Att stå vid sidan av har jag upplevt som ganska frustrerande. Vad kan jag göra? Vad kan jag säga? För att få henne att förstå, för att få henne att bli frisk. Men när jag förstod att det inte finns någon universallösning eller någon checklista med saker som jag kunde göra/säga för att få henne på rätt väg. Då kunde jag oxå känna ett vist lugn. Jag kunde finnas som stöd, men aldrig säga det där magiska som skulle få henne frisk. Det behövde hon säga till sig själv. Men jag kunde finnas där längs vägen, ge en kram, ta en kaffe, i bland skratta tillsammans och i bland prata om det där riktigt jobbiga.
