Jag vill dela tre erfarenheter som skulle kunna ge dig som står på gränsen till vad du orkar, både lättnad, lite hopp och tilltro.
När min dotter mådde som sämst var hon 14/15 år. Jag höll på att gå under av BUP’s ormiliga krav på mig som förälder och anorexians luriga grepp om dottern.
Jag gick själv till en psykolog för att klara den tiden och hon gav mig en ovärderlig insikt. Hon sa:
”Glöm inte att BUP arbetar med ett genrellt vårdprogram, medan du och din dotter är unika människor. Du måste hitta sätt som fungerar för er, och bups vårdprogram frågar inte efter era individuella behov – de behoven måste du ta reda på själv och hitta sätt att möta”.
Efter det vågade jag lita på min intution mycket mer (min dotter var så sjuk att hon inte gick i skolan utan hon fick omvårdnad i hemmet) och kunde finna vägar och sätt som var mindre stressfyllda och sparade energi. Vi gjorde det som fungerade för oss, och valde bort sådant som inte fungerade eller blev för mycket (Dottern hade t ex en fysioterapeut som tyckte vi skulle utöva massage tre gånger om dagen men det var fullkomligt uteslutet att hinna och orka med. Dottern hade fysiskt rörelseförbud men jag upptäckte att en kort och lugn promenad hjälpte till att minska ångesten och gjorde det lättare för henne att hitta mening i dagarna och äta mer så summa sumarum var det mycket bättre för både hennes psyke, kropp och vikktuppgång att få frisk luft och gå en liten, långsam runda. Jag fick enligt bup inte lämna henne i tre sekunder men jag insåg att man måste få gå på toa, duscha, handla, eller själv få andas/komma ut en stund om man ska hålla – det blir orimligt annars osv). Detta underlättade inte bara min stress som höll på att knäcka mig totalt med en mängd fysiska symtom, utan min dotter kom också att må bättre snabbare eftersom det mötte hennes personliga behov också.
Givetvis är detta individuellt, vad som passar och hur man vill/behöver göra men för mig var det avgörande för att jag skulle kunna hjälpa dottern på bästa vis.
Det värsta kan vända fortare än du tror. Ibland är det en händelse i en kedja av skeenden som blir den totala brytpunkten. Trots lång tid av destruktivitet, självhat och svält var det en avgörande händelse som hjälpte dottern att finna en gnista livslust och mening igen vilket motiverade henne till att vilja bryta med ätstörningen. Och när det skedde så gick det förhållandevis fort att komma ur värsta krisen.
”Så som det är nu kommer det inte alltid att vara.” Det mantrat upprepade jag även när det inte kändes som så, men jag grep fatt i det och det vissde sig vara helt sant.
Det kan kännas fruktansvärt på alla vis nu. Men saker och ting kommer att förändras, det som är nu kommer att gå över i något annat.
Med dessa rader hoppas jag Du kan få lite stöd och lite hopp om framtiden.