Marika filosoferar
Som närstående är det ett ständigt letande efter rätt hjälp. Ett envist sökande. Varje dag. Hoppfullt i ena sekunden, tröstlöst i den andra. Fast det går nog inte att kalla det tröstlöst. Saken är ju den att det finns tröst i själva letandet. Att sysselsätta sig på det viset minskar den gigantiska känslan av maktlöshet.

Foto: Frisk & Fri
Som närstående blir man expert. Att läsa allt som finns skrivet om ätstörningar, kämpa sig igenom forskningsrapporter och informationssidor, böcker, allt. Leta vidare efter något som ska förlösa. Något som ska vända förloppet. Det MÅSTE finnas någon som kan hjälpa, som har förmåga att se individen bakom sjukdomen, se den underbara och fina kämpande människan. Det måste finnas en enhet, person, mottagning, HJÄLP någonstans. Måste. Finnas. Väl? Det var lätt att misströsta. Mycket lätt att bli arg. Förbannad till och med. Man är sig själv närmast. Rädslan är ens närmaste följeslagare. Det finns inget mer skrämmande än att riskera att förlora det käraste man har. Hjärtat bultar, vartannat slag av kärlek, vartannat av rädsla. Sorg, ilska, frustration, ett sammelsurium av känslor. Ätstörningar är extremt allvarliga sjukdomstillstånd, så varför finns det så sällan snabb hjälp att få. Egentligen är det ofattbart. Det borde räcka med en enda sökning och sedan få en tid inom kort. Men icke. Inte mycket är som det borde i ätstörningsbranschen. Det är förstås ingen bransch. Men vad är det? En värld? Kanske. I alla fall någonstans där man kan känna sig oerhört ensam.
Som närstående får man ta paus ibland. Vila och vara snäll mot sig själv. Sedan nya försök: Googla, fråga runt, mejla. Inte ge sig. Inte ge upp. Aldrig någonsin. Men som sagt – inte glömma att pausa.
Det kan hjälpa att tänka att det bevisligen går att bli helt frisk. Både helt frisk och helt fri. Det kommer en lösning, det kommer svar. Ingen vet när. Det kommer bli bra. Det var mitt halmstrå. Och det höll jag hårt i. Ingen av oss vet exakt varför det vände. Men det gjorde det. Ingen vet om letandet bidrog. Jag tvivlar på det. Men då, just då, behövde jag vara den som letade. Man är inte mer än människa. Inte heller i denna värld.