Anna filosoferar
Jag har länge funderat över språk, normer, förhållningssätt och hur vi agerar när det kommer till det ätstörda samhället. Vad vi säger till varandra, hur vi talar om mat, träning, kroppar – hur vi i vardagliga konversationer smyger in värderingar och normer. Hur vi tillsammans upprätthåller normer och hur vi tillsammans också kan bryta dem. Jag har börjat tänka mer på hur vi vuxna pratar med barn och hur det ätstörda samhället smyger sig in, jag hör det överallt. Vuxna som kommenterar hur mycket eller lite ett barn äter, hur barnet ser ut eller berättar för barnet vad den bör och inte bör stoppa i sig. Vad som är bra för kroppen och vad som är dåligt. Jag funderar över vad det gör med barnet, är det kanske bara värdefull information som vi vuxna behöver förmedla till våra barn eller är det skadligt? Var går gränsen?
Foto: Frisk & Fri
Ofta tänker jag att många kommentarer från vuxna till barn angående deras kroppar eller matintag är direkt onödiga. Det fyller ingen funktion. Ibland tänker jag att det kanske härstammar från oro, att en vuxen bara vill uttrycka att en bryr sig. För de flesta vill ju inget hellre än att barn i ens närhet ska må bra, kunna vara sig själva och bara leka. Ibland tänker jag att jag egentligen inte har någon aning, jag har ju inte ens några egna barn. Oavsett så kanske det är något alla vuxna behöver fundera kring, hur våra tankar och värderingar förs över på barn i vår närhet. Vad är värdefull information och vad är direkt onödigt? Jag har syskonbarn och vänner som har barn. Vi leker, sjunger, fikar och pratar om allt vad livet är. Jag önskar att de inte ska behöva gå igenom den ångest kring mat och rörelse som jag gjorde. Jag förstår såklart att det kanske är omöjligt med tanke på samhället vi lever i. Men jag hoppas att de då vill prata om det som skaver. Att de vågar uttrycka oro, rädsla och funderingar.
Men för att de ska våga kanske vi vuxna också behöver våga. Våga bryta normer, våga ifrågasätta det ätstörda samhället och framför allt våga prata om det som skaver.