Malin filosoferar
Som vuxen närstående är en kanske oftast rädd för vad som kommer hända sen, som barn var jag ofta rädd för vad som hände nu.
Att vara barn till någon som är drabbad av en ätstörning är väldigt annorlunda. Som vuxen tar en ofta ett stort ansvar kring att hjälpa till, att se till så den drabbade får rätt vård, blir frisk och fri och överlever. Det ansvaret hamnar inte på barn. Däremot tog jag som barn ett stort ansvar för saker som jag upptäckte blev fel hos min mamma, som var drabbad av ätstörning när jag växte upp. Jag tog ansvar för att hon blev väldigt arg när jag hade stökat ner på mitt rum för att hennes humör svängde så otroligt fort att det sällan fanns utrymme för att fråga om saker, göra saker tillsammans eller be om saker och liknande. Jag tog också ansvar inför mina kompisar att jag hade en arg mamma som inte alltid var snäll och tillåtande. Under dessa år hade jag ingen som helst aning om att jag faktiskt också tog ansvar för en mamma som mådde fruktansvärt dåligt i perioder. Ingen förklarade för mig att hon var sjuk, att det var ätstörningen som pratade och agerade, inte hon. Jag trodde att jag hade en mamma som var såsom hon var.
Jag önskar att någon hade berättat för mig vad som pågick i min familj. Jag hade mest troligt inte kunnat förstå vad en ätstörning är, men jag hade definitivt kunnat ta in information om att min mamma var sjuk. Det hade gett en förklaring, att min mamma inte var hemsk, hon har en hemsk ätstörning. Jag önskar att någon hade berättat att hon kommer att bli frisk och fri från tankarna som åt upp hennes energi och inte lämnade något över till oss andra i familjen. Någon kunde sagt att just nu är din mamma sjuk. Det hade hjälpt mig oerhört mycket.
Jag tror att det är viktigt att våga involvera barnen, så att de inte tror att något är deras fel. De behöver få veta att ätstörningar förändrar en som person och det är inte barnens fel.