Julia filosoferar
En ätstörning är i mångt och mycket inget man ens skulle önska sin värsta fiende. Är svårt att se något positivt i en sjukdom där en själv i själva verket blir sin egen värsta fiende. I dag ser jag dock tillbaka på den tiden med en ambivalent tacksamhet, för utan den hade jag inte varit där jag är i dag. Det är ju inte ätstörningen i sig jag är tacksam till, men jag är tacksam till mig själv, och de människor runt mig som hjälpte mig ur den.
Foto: Frisk & Fri
Vägen ut ur ätstörningen gav mig perspektiv, hopp och förståelse. Jag började ifrågasätta och reflektera och på så sätt också börja bygga en starkare relation till mig själv. Det är saker och upplevelser som satt permanenta spår i mig, inte alla negativa, inte alla positiva men det är spår som är en del av den jag är i dag. I dag får jag jobba med något så meningsfullt som att hjälpa andra i liknande situationer som jag själv befunnit mig i. Och för det är jag oerhört tacksam.