Jenny filosoferar
När jag ser tillbaka på tiden när min dotter var som mest sjuk minns jag den lite dimmig. Har svårt att minnas helheten, det mesta är korta minnesbilder från olika tillfällen. Jag kommer ihåg att jag tyckte att allt kändes overkligt. Kunde inte förstå att jag befann mig mitt i det kaos som det innebär att vara närstående till ett barn med en allvarlig ätstörning.
Foto: Frisk & Fri
Det var overkligt att livet pågick utan oss – att det var som vanligt för alla andra. Det var sommar och jag såg grannar packa ihop och bege sig till stranden och på kvällarna kom människor cyklande på väg till grillkvällar och kvällsdopp. För mig stod tiden helt stilla. Jag levde inte, jag överlevde. Jag kämpade varje dag för att vara stark men vid några enstaka tillfällen misslyckades jag. Jag gav upp och jag föll. Min ork var slut.
Jag kände mig söndrig och grät tills tårarna var slut. Dagar när jag kände att jag var otillräcklig och när jag kände mig mer som vårdare än mamma. Dagar när jag kände att jag svek mina tre andra barn. Jag hade varken tid eller ork att vara en närvarande mamma till dem. Det var smärtsamt och det känns som jag missade ett år av deras liv.
Mina dagar bestod av måltider, hantera ångest och att trösta. Jag kände mig så ensam och skulle önska att någon tog hand om mig och mina känslor. Tog hand om mig och min kamp och sorg.
Jag tycker inte det är rätt att det krävs hundra procent föräldranärvaro när ditt barn läggs in på BUP. Jag var inte starkt nog för att vårda min dotter. Jag försökte vara stöttande men det var svårt. Hon behövde starka människor vid sin sida, jag var inte det minsta stark. Jag hade ett barn med en dödlig sjukdom. Jag befann mig i kris. Jag önskar att jag hade fått vara hennes mamma under inläggningstiden. Det är mitt medskick till ansvariga politiker och vårdpersonal. Att låta föräldrar vara just mamma och pappa och inte vårdare.