Novellen utkiksplatsen sista delen

del 8

Tydligt definierade ångmoln puffar ut ur munnen på Amadeus när han joggar mot sitt okända mål. Var ska man stanna? När har man bränt kalorier nog? Hade det inte varit för att Biggest Loser var ett sådant töntigt program så hade han vetat det. Kanske ska han se reprisen på datorn.

Den svett som förmår att tränga fram i höstkylan blir snabbt kall på huden. De platta tygskorna är inte heller särskilt bekväma att motionera i. Men det kanske är bra. Det kanske är en bra grej att det känns extra jobbigt och obekvämt. Det kanske är nyttigt att må skit. Många stora namn har mått skit. Några av de allra största tog till och med livet av sig.

Av någon outgrundlig anledning lyckas de pådrivna benen bromsa in. Det här var målet. Kullen vid Bergstigens krön. Utkikspunkten. Han ser ändå bort till Arlanda, och flygplanen.

Den här gången lutar han sin hand mot tallen istället för sitt huvud och tallen står blickstilla. Det klirrar till vid Amadeus fot. Där nere ligger en trasig glasflaska och tittar på honom. Den har man säkert använt vid ett nyårsfirande. Ställt raketer i. Låtit dem fara högt, högt upp som fåglar. Sett dem explodera i färgstarka eldregn. Något sådant är omöjligt nu. Den spruckna flaskan skulle inte stå pall för avfyrningen av något så vackert.

Det sprakar när han sluter sina ögonlock. Han kan se raketerna. Hur de lyser upp den svarta natthimmelen. En lätt suck lämnar hans läppar.

Postad 24 mars, 2014

Taggar: , ,