Novellen Utkiksplatsen del 3

del3

Amadeus lutar sig mot en smal trädstam och sjunker till marken. Ryggen masseras av barken på väg ner. En utandning tar med sig den sista biten obehag. Han kan slappna av. Utandningen svävar ut från berget, självdör och singlar som osynliga askflagor ner för branten

Det har alltid varit något speciellt med den här klippan, tänker han och låter blicken svepande vandra över hustaken. Det hjälper att titta ut över orten, målad i höstens nyanser. Under högstadietiden var det här stället perfekt att sätta sig på när något plågade. Bilden av flygledartornet väckte fantasier om andra platser. Kanske att klasskamraterna som retade honom skulle glömma bort honom om han försvann. Till och med sluta skicka sms. Eller i bästa fall sakna honom.

Så är det inte nu. Han har vänner. Ingen retar. Någon konstig blick har han väl fått, men det är allt. Han bär på sitt eget problem. Men utkiksplatsen är trygg.

Huvudet tippar mot tallstammen och får vila där. Den lätta stöten som rör sig upp genom stammen ruskar liv i två kråkor som sitter i kronan. De lättar och svävar ut över Märsta. Ju närmare de flyger industriområdet desto mer ser de ut att vara en gemensam kropp. De två blanksvarta fåglarna blir en grå, suddig klump. Han lägger pannan mot sina knän och väter byxorna med tårar. Han tänker på sin pappa och sin faster och hur mycket de tränar. Hans klasskamrater, så trådsmala och nyttiga.

Postad 19 mars, 2014

Taggar: , ,