Berättelse: Se den drabbade som en nödställd

Skrivet av:Förälder 55 år
Ämne: Hur bemöter du den drabbade?

Min dotter har berättat hur hon upplever det när den anorektiska rösten plågar henne.
Bilden är en mörk hed, det blåser iskallt, hon snubblar fram, ensam och räddare än hon ens kunnat föreställa sig att man kan vara och så ensam som om resten av världen var utplånad i ett kärnvapenkrig
Hungrig, frusen, övergiven av alla och jagad av en dömande demon.

Jag försöker se min tjej därute, tänker att jag vill bara krama henne, hålla henne, värma henne och trösta..
Tar fram den bilden när jag blir arg eller trött.
Öppnar armarna o kramar henne fastän jag nyss blivit galet förbannad över något hon gjort.
Klarar det inte alltid förstås, men det häftiga är att när jag gör det, går ångesten över nästan omedelbart.. situationen reder ut sig, maten blir uppäten och hon har vunnit en seger över ”rösten”

Hon lärde mig det här!
Jag frågade i lugnt läge hur hon ville att jag skulle hjälpa henne när det var hemskt med ångesten.
Hon svarade;
mamma, jag vill bara ha en kram för jag är så rädd då..

Ibland funkar det ju inte, hon knuffar undan mig, avvisar kramen
Men rätt ofta funkar det iallafall!
Speciellt när jag påminner henne om att hon inte behöver slåss ensam, att vi finns här

Iallafall hjälper den bilden mig att hålla mig själv lugn i svåra stunder!

Postad 14 februari, 2017